en helt annan sorts frustration.
Mina elever i svenska 1 har fått hålla tal på ämnet "Vår dyrbara tid" de senaste två lektionerna, och flera elever har valt att prata om hur mycket onödig tid de tvingas lägga på skolan och då i synnerhet på ämnen som svenska och matte, där de redan tycker att de kan tillräckligt.
Jag kan se behovet av att provocera lite, av att testa gränserna för vad man får och inte får säga, och kanske i viss mån av att se om jag bedömer dem rättvist fast de kritiserar mitt ämne, och den aspekten av det har jag verkligen inget problem med, jag kan förstå det behovet, trots att de har valt en yrkesutbildning är det både i ettan och tvåan ganska mycket som liknar högstadiet, vilket de nog i många fall med sitt val velat komma bort från.
Men jag blir också ledsen, för att jag så totalt har misslyckats med att förmedla poängen med svenskämnet. För att jag inte har lyckats ge dem en känsla av att läsning och att prata om böcker och utveckla sina tankar i skrift är något som kan ge alla något. Att läsning har ett värde i sig självt, inte bara för att "lära sig något",
Och jag skulle så gärna läsa något med dem som vänder upp och ner på deras tillvaro, som ger dem en känsla av det. Jag vet att många uppskattade läsningen av Schiefauers När hundarna kommer men trots det så fastnade deras texter ofta i att den kunde lära dem något om farorna med att festa. Jag vill så gärna att de ska nå längre än så, och där upplever jag ofta en frustration i trögheten som så lätt kommer när feedbacken och responsen på texterna, av praktiska skäl, kommer för lång tid efter själva skrivandet.
Jag kan se behovet av att provocera lite, av att testa gränserna för vad man får och inte får säga, och kanske i viss mån av att se om jag bedömer dem rättvist fast de kritiserar mitt ämne, och den aspekten av det har jag verkligen inget problem med, jag kan förstå det behovet, trots att de har valt en yrkesutbildning är det både i ettan och tvåan ganska mycket som liknar högstadiet, vilket de nog i många fall med sitt val velat komma bort från.
Men jag blir också ledsen, för att jag så totalt har misslyckats med att förmedla poängen med svenskämnet. För att jag inte har lyckats ge dem en känsla av att läsning och att prata om böcker och utveckla sina tankar i skrift är något som kan ge alla något. Att läsning har ett värde i sig självt, inte bara för att "lära sig något",
Och jag skulle så gärna läsa något med dem som vänder upp och ner på deras tillvaro, som ger dem en känsla av det. Jag vet att många uppskattade läsningen av Schiefauers När hundarna kommer men trots det så fastnade deras texter ofta i att den kunde lära dem något om farorna med att festa. Jag vill så gärna att de ska nå längre än så, och där upplever jag ofta en frustration i trögheten som så lätt kommer när feedbacken och responsen på texterna, av praktiska skäl, kommer för lång tid efter själva skrivandet.
Så - vilken novell har gett mest intressanta samtal med era elever?